Inges funderingar

Det må som sagt, vara hur det vill med Kleopatras näsa och Cesar. Men det finns ett antal saker i historiens gång som definitivt har förändrat dess skeende.
Om vi tar dagens situation i Mellanöstern så är den inte bara fruktansvärd, det finns det ändå en sorts cynisk logik i den. Och nu spiller den över på oss i väst på ett sätt som vi inte förstår. Med all rätt blir vi både rädda, vanmäktiga och arga när terrorn slår till, som nu i Bryssel. Det finns inte någon logik för oss. Hur kan människor bete sig på ett sådant sätt? Ett sätt som strider mot all mänsklig samvaro. Hur har dessa monster skapats?
Har vi då ingen skuld i vad som skapade monstren? Nej, inte du och jag personligen. Åtminstone inte direkt. Men kan det åtminstone delvis vara så att västvärlden nu skördar vår egen draksådd?
Om vi ta Mellanöstern som grund och backar bandet lite bit för bit, tittar lite på Kleopatras näsa, så kommer vi till 2003. Då bestämde sig George W Bush för att invadera Irak. Effekterna av detta katastrofala misstag är det knappt någon som ifrågasätter i dag. Om drakägget inte var kläckt redan då, så lades det i alla fall i äggkläckningsmaskinen. Men, undrar då vän av ordning: al-Qaida hade ju redan satt sina terrorplaner i verket, vi minns Twin Tower i New York 2001. Invasionen var kanske att betrakta som ett misstag som ändå går att förklara?
Ett fruktansvärt misstag var det förvisso, och på flera sätt. Det var ett cyniskt sätt att skapa ”demokrati” i ett oljerikt land, men hade inte mycket med al-Qaida att göra. Däremot så lyckades man att skapa kaos och ny grogrund för monstren.

Låt oss gå tillbaka till tiden före 2001. al-Qaidas verksamhet sträcker sig tillbaka till slutet av 80-talet, då för att tvinga ut Sovjet ur Afghanistan. Men radikala islamistiska rörelser hade funnits i Mellanöstern bra mycket längre än så. Orsak? Staten Israel. När Israel förklarade sig självständigt 1948, var det med Västs goda minne. Det dåliga samvetet efter Hitlers massmord på judarna, kombinerat med en den kristna tillhörigheten till Palestina, gjorde att det accepterades. Tanken var ursprungligen att dela det Brittiska Palestinamandatet så en Judisk och en Palestinsk stat skulle bildas. Problemet var bara att Sionisterna hade en egen agenda, och man glömde fråga de dåvarande innevånarna vad de tyckte. Framför allt inte efter att Israel fördrivit de Palestinier som då bodde i den del som kom att bli Israel. Inte blev det bättre efter krigen med arabstaterna, krigen och bosättningarna på Västbanken. Det blev en formidabel grogrund för radikal islamism. Och visst är då USA en rimlig måltavla? Utan dess stöd hade aldrig Israel klarat sig. Varken militärt eller politiskt.

Detta är absolut inte något försök att entydigt förklara vad som händer. Än mindre att rättfärdiga terror. Inte här och nu, inte någonstans. När oskyldiga människor drabbas spelar det ingen roll vilket sammanhang det sker i.
Men det kanske skulle hjälpa för framtiden, om vi nu vill att den skall vara annorlunda, att inse att det finns fler förklaringar på detta vansinne än att bara skylla på en religion.

Julius Cesar påstås ha blivit förälskad i drottning Kleopatara, inte minst på grund av hennes vackra näsa. På så sätt skulle historien ändrat riktning. Det må hur det vill med den saken, men att hon spelade en aktiv roll i det politiska maktspelet under antiken är klart.
Men har vi alla inte haft punkter i livet då detta tagit en annan vändning på grund av rena tillfälligheter? Listan kan säkert göras ganska lång för oss flesta.

För min del skulle jag kunna nämna en händelse i augusti 1973. Jag hade ganska nyligen kommit hem från en tremånaders liftar semester i USA och Kanada, och var fortfarande ganska sugen på att resa. Men studier och brist på pengar gjorde att det kändes ganska långsökt just då. Min farbror Börje var på besök hemma i Dalsjöfors, och vi kom att prata om resor, mina och även hans egna. Han undrade om jag inte var sugen på mer? Ja sa som det var, men då undrade han varför jag inte tog chansen att både resa och tjäna pengar?
Sedan förklarade han att SIDA hade arbetsuppgifter i nåt som kallades för Fredskåren, och med min tekniska bakgrund borde det passa.
Ett halvt år senare var jag på utbildning för att åka till Tanzania. Och där träffade jag henne som senare skulle bli mor till mina två döttrar.
Kleopatras näsa! Hade inte Börje varit på besök, och jag samtidigt varit hemma så hade mitt liv garanterat tagit en annan riktning. Vart? Inte en aning. Det är det som är det fina…

Chockterapi

Julen 2014 fick jag två böcker i julklapp.
– Bok 1. Nyttiga människor av David Qviström. Den handlar om migrationsproblematiken. Perspektivet är både från migranterna och makthavarnas perspektiv. En mycket bra och informativ bok om man är intresserad av icke mainstream journalistik. Han var bland annat lite bekymrad i boken om att politikerna i Sverige skulle ta del i det han kallar ”Race to the bottom”. Dvs, att vi anpassar oss till den lägsta nivån av asylrätt. Andra skall ta ansvaret, inte vi. Jag var på Kulturhuset i Borås i höstas och lyssnade på honom. Han var då bekymrad över det. Nu är vi där. Och, tyvärr, kan jag ha förståelse för att man upplever att vi kan inte ta alla hit. Men enbart när det gäller då logistik och resurser. Det finns begränsat antal socialsekreterare, boenden för asylsökande, och lärare för barnen. Men INTE ekonomiskt. Vi går inte under. Och som beskrivning: Vi spelar bort mer pengar på Lotto, trav och annan spelverksamhet än vi betalar för dessa flyktingar.
– Bok 2. Lönesänkarna av Erik Sandberg. Det är en bok som man kan betrakta som en fördjupning av den TV-dokumentär på SVT han gjorde. Länken finns här till Youtube. Den beskriver vad som hänt med vår fördelning av samhällets tillgångar sedan 80-talet. Fördelningen mellan kapitalägarna och arbetstagarna. Den har inte varit så skev på hundra år. Vi får gå tillbaka till Träpatronernas tid. Oxfams rapport om att de 80 (!) rikaste människornas tillgångar är lika stor som halva världens samlade tillgågar. Ja, ni läste rätt. 80 personer äger lika mycket som 3,500,000,000. Det handlar till viss del om samma fenomen som den Franske ekonomen Thomas Piketty beskriver.

Och nu sista julen fick jag Naomi Kleins ”Det här förändrar allt.” (Ja, jag fick även den sista delen i Millenium serien, och den läste jag rakt av. Tyckte ni om de tre första? Då funkar även denna. Lagerkrantz är en bättre författare, men har kanske inte samma driv för handlingen. Men summan av kardemumman blir oavgjort mellan han och Larsson.)
Men Kleins bok handlar om hur vi är på väg mot en kollaps av klimatet. Och hon tränger in i orsaksammanhangen bakom det vi aldrig eller sällan ser eller läser om. Att det finns mycket, mycket starka ekonomiska krafter som effektivt och hänsynslöst motverkar den förändring som måste till om vi skall ha en liten chans att klara klimatet. (Jag är tyvärr ganska pessimistisk)
Naomi Klein är en Kanadensisk reporter som rest runt i världen, och hon tar definitivt parti för de svaga i samhället. Och det gör väl i för sig de flesta, även bland makthavarna. Hur ofta ser vi en politiker säga rakt ut att hen inte bryr sig om att de beslut de fattar påverkar många negativt? Självfallet inte. Men, av det lilla jag vet om henne, så har hon ringat in den frisläppta kapitalismen som roten till det onda. Och där finns den röda tråden i de två böcker jag refererar till. Marknadsliberalismen. Den som skulle lösa alla problem. Släpp marknadskrafterna helt fria, så löser sig allt. Kanske lite initiala problem, men sen så blir allt bättre. (För vem undrar vän av ordning.)

I dag såg jag på UR play en dokumentär baserad på Naomi Kleins bok: Chockdoktrinen. Den är verkligen otäck. Det är sällan jag påverkas av någon film på det sättet. Jag mådde faktiskt fysiskt illa efter att jag sett den. Och då skall ni veta att den sa egentligen inget nytt för mig. Inget nytt förutom kopplingen till psykologiska experiment på 50-talet, något som CIA vidareutvecklade i till handbok i hur man hanterar fienden. Och bl a använder i Guantamolägret. Hon gör kopplingen till ett medvetet val från makthavare och den ekonomiska sk Chicago skolan med Milton Friedman i spetsen.
Filmen är kuslig, riktigt kuslig. Så här skriver UR: Journalisten och författaren Naomi Klein argumenterar för att politiker och företag överutnyttjar naturkatastrofer, ekonomiska kriser och krig för att driva igenom en radikal marknadsekonomi. Klein menar att politiska ledare använder sig av brutalitet och förtryck för att krossa protester mot genomförandet av privatiseringar. Resultatet av de drastiska förändringarna är förödande för vanliga människor som tvingas sätta sin tillit och överlevnad till stora kommersiella företag. I dokumentären speglas Naomi Kleins idéer i flera kriser såsom militärkuppen i Chile 1973 och invasionen av Irak 2003.

Om någon efter att ha sett den dokumentären, och det hoppas jag, förordar ökad privatisering, minskat offentligt engagemang som lösning på våra samhälleliga problem, så är det nog dags att besöka en läkare.
Om nu någon till äventyrs invänder mot detta. Det är kontroversiellt. Att det inte var bättre i Sovjet. Nej, det var det inte. Sannolikt var det mycket värre på flera sätt. Men det betyder inte att västvärldens ekonomiska ”experiment”, marknadsliberalismen, från 80-talet och framåt är bra. Det gäller att titta på varje sak för sig, att fundera på om det blev som våra politiker lovade? Åtminstone inte om man tycker att samhället har en roll att spela för att se till att vi alla har en dräglig tillvaro. Det tycker jag.

Men. (Avdelning sarkasm) Det kanske det blir bättre om Trump blir president i USA. Det är kanske hårdhandskar som behövs.

Nyhetsveckan som gick.
Sveriges store lille minister för migration, Morgan Johansson, aviserade förra veckan att vi kan bli tvungna att avvisa, skicka hem 80,000 asylsökande. Flyktingar som inte uppfyller asylkraven. Kravet att man i princip inte kan återvända till sitt hemland på grund av att man då riskerar allvarlig förföljelse.
Det handlar i första hand om Nordafrikaner. Ekonomiska flyktingar är det begrepp som media använder. När jag associerar till termen ekonomisk flykting tänker jag först på personer som flyr sitt gamla Sverige för att undvika att betala den skatt de hatar. Den skatt som vi vanliga behöver för att betala det allmänna. Som exempel på ekonomisk flykting för mig är den gamle Boråsaren och fastighetsmiljardären Hans Thulin. Han som en gång flydde Sverige för att slippa betala skatt och sina fordringsägare. (Inom parentes så gick vi på samma skola en gång i tiden, och redan då var ökänd för sin ”entreprenörsanda”)
När jag hör begreppet ekonomisk flykting tänker jag inte på en utfattig Afrikan som saknar möjlighet att försörja sig. Men det är de som saknar de asylskäl som krävs. Det räcker inte med att man är villig att slita för svältlön, eller att bo med ett dussin andra i ett kyffe utan sanitära faciliteter. De kan utan risk för sina liv återvända enligt asylreglerna. Jo, jag inser också att det finns rena lycksökare, men de lär vara i minoritet. Dessa krakar kommer aldrig att få skäl att stanna. Det räcker inte med att vi själva varit med att se till att de inte har möjlighet att försörja sig.
Vad då vi själva? Hur tänker han nu den där Sehlin? Indignerad tänker du att nu har det spårat ut totalt. Du har verkligen inte gjort något för att ta bort hans möjligheter att försörja sig.
Inte? Du har säkert ätit djupfryst fisk som kommer från Atlanten väster om Nordafrika. Där Europas fiskeflottor dammsuger vattnen så att de lokala fiskarna inte kan försörja sig längre. Har du möjligen läst om att vi med förskräcklig hastighet närmar oss en klimatkollaps? Har du till och med anat att det är vi i de industrialiserade länderna som haft en ekonomisk favör av att skita ned jorden?

Klimatproblematiken
För om vi skall försöka hitta någon huvudansvarig för klimatproblemet, så är det i alla fall inte småbrukarna i Mali. Men det är de som betalar priset nu när öknen breder ut sig, och boskapen dör. Den fysiska möjligheten att kunna försörja sig håller på att försvinna. Detta medan vi utser en robotdammsugare till årets julklapp. Det är dessa som är de ekonomiska flyktingarna. Men de skall absolut inte flytta på sig för att kunna försörja sina familjer. Nej, de får allt försöka lösa det på plats. Det räcker verkligen med Romerna som tigger utanför våra affärer…
Tyvärr lär denna rännil av ”ekonomiska flyktingar” ersättas av en betydligt större ström om något decennium, när dagens milda föraningar av en miljöförändring blir riktigt tydliga. Tydliga, konkreta och omöjliga att backa. När inte ens miljöförnekarna riktigt klarar av att förneka längre. Då kommer vi att minnas dagens flyktingsituation som en tid då det åtminstone var hanterbart.
Låter jag pessimistisk? I filosofiska termer har realism och pessimism ofta varit synonyma begrepp. Men. Så länge vi är så totalt är fast i vår uppfattning om att ekonomisk tillväxt är universallösningen på allt, ja då är jag tyvärr pessimist. Eller realist. Välj själv.

Apropå klimatförnekare. Det finns en intresseorganisation i USA som heter Heartland. Thinktank, tankesmedja kallar de sig. En cynisk lobbyorganisation är vad jag skulle kalla dem. En marknadsliberal lobbyorganisation som kanske är den främsta och effektivaste motståndaren till att förändra miljötänket genom sina goda kontakter med politiker. Och enorma bidrag från intressenter i energisektorn. Villkor som måste förändras om vi skall ha en chans att räddas vad som räddas kan.

Slutligen ett par länkar att kika lite på: Heartlands hemsida

Eller om ni vill läsa lite om hur de arbetar: The Guardians artikel när fakta läckte ut.

Borås Tidnings ledarsida.
I dag är jag inte lika imponerad som jag var i förrgår. Då och då släpper de fram en person vid namn Johanna Grönbäck, vice ordförande i Fria Moderata studentförbundet, och forskarassistent vid Ratio. Hon har inte förmågan att imponera på mig i sina analyser.
Men både politiker och forskare? Det låter ju förtroendeingivande. Politik är att vilja, och kan man dessutom kombinera saklig forskning och politisk vilja låter det i mina öron som en god kombination.
Om det är av födsel och ohejdad vana, eller något annat, så ringde ändå en del varningsklockor hos mig. Inte minst innehållet i ledaren. Den finns inte i annat än E-versionen, men rubricerades “Från jazzhat till rent förmynderi”
Innehållet inte så mycket att orda om, det handlade väldigt förenklat (precis som krönikan) om att vi inte skall låta samhället styra våra privata nöjen i livet. Att staten skall hålla sina fingrar borta från privatlivet som snus, dans, socker mm. Samhället skall inte moralisera. Innehållet var inte så vetenskapligt precis, betydligt närmare en groggdebatt efter midnatt. Ett av exemplen var fö groggrelaterat: Socialförsäkringsministern hade talat om en vikten av vit, nykter jul, inte minst för barnen. Fel av honom tyckte Grönbäck. Inte skulle de med alkoholproblem ändå bry sig! Nej, där har hon rätt. Men kanske det kan medföra att färre personer i framtiden får problem? Och vad är det för problem med att torgföra åsikter som i grund i botten försöker bidra till ett mer hållbart samhälle? Han försökte inte lagstifta, han pekade bara på ett ganska stort samhällsproblem genom ett debattinlägg. Precis som Johanna gjorde i dag. Problemet är inte bara bara socialt, utan även kostnadsmässigt. Minst 50 miljarder kronor beräknas alkoholen kosta samhället, och det kanske tom med en moderat företrädare tycker kan användas på ett bättre sätt.

Ratio, Näringslivets Forskningsinstitut, är stället där hon är forskningsassistent. När jag kikar lite närmare på vad Ratio är, så blir jag inte mindre konfunderad. Så här uttrycker de själva vad de håller på med: ”Ratio är ett fristående forskningsinstitut som forskar om hur företagandets villkor kan utvecklas och förbättras.” Ett komplement till Universitetens ekonomiska fakulteter? Eller något annat? På deras hemsida läser jag vidare: ”Fokus ligger på tvärvetenskaplig forskning om svensk ekonomi och politik, med en tydlig internationell koppling. Vi forskar inom områden som är viktiga för samhällsutvecklingen och där aktuell forskning saknas eller är otillräcklig.” Finansiärer är bl a Svenskt Näringsliv och Wallenbergsstiftelser, men även statliga intressenter.

Jag googlar vidare med sökorden ”Ratio + lobbyist” och då hittar jag bl a en debattartikel i Expressen från 2011 där förre S-ministern Leif Pagrotsky skriver om den då aktuella skandalen kring ett annat “oberoende institut”, SNS, Svenskt Näringsliv och Samhälle. Han skriver: “Jag tycker det är problematiskt att skattemedel finansierar verksamhet som visar sig ha så svag vetenskaplig kultur och som kan misstänkas vara finansiärernas ombud i opinionsbildningen men under falsk flagg av vetenskap och opartiskhet”. Så skriver Leif Pagrotsky angående SNS-skandalen. Längre fram i artikeln lyfter han fram ett antal organisationer som är rena intresseorganisationer för näringslivet: Timbro, Fores, Ratio och Almega. Men de seglar under falsk flagg, och vill framstå som vetanskapliga och obundna. Leif P har alltså kommit fram till vad min magkänsla sa mig.

Jag kikar vidare på Ratios hemsida. Välbyggd och lättnavigerad. Ett av deras forskningsområden är ”politisk förändring”, där det finns 156 publikationer. När jag skummar igenom dem så hittar jag en som får mig att haja till: Människoapans utmaning: miljö, tillväxt och vår planets framtid, skriven av någon som heter Niklas Elert. Budskapet i Människoapans utmaning är att ekonomisk tillväxt inte behöver vara dåligt för miljön. Tvärtom är en rikare värld på många sätt en förutsättning för en grönare tillvaro. Men det bygger på att vi förstår hur marknadsekonomin kan hjälpa oss att frigöra vår kreativitet och lära av våra misstag. Kapitalismen ger oss möjlighet att anpassa oss och åtgärda de miljöproblem vi tidigare orsakat.
Varför jag hajar till är för att jag i julklapp fick Noami Kleins bok ”Det här förändrar allt”. Den är en lång, personlig och ursinnig uppgörelse med ekonomiska styrmedel, internationell frihandel, verkningslösa politiska överenskommelser, oljelobbyism, förmögna kändisfilantroper, och en amerikansk miljörörelse som enligt Klein satt sig alltför bekvämt i knäna på stora industriintressen. Med andra ord rakt motsatt budskap. Elerts budskap är enl Klein ett exempel på det som är lobbyismens budskap och som leder oss rakt ned i avgrunden. (min egen slutsats)

Dalsjön la sig på natten efter jag misstänkte det. Det blev vindstilla och -15 grader. I dag kommer snön, och till helgen plusgrader. Mitt knä skulle nog inte hålla för skridskor i alla fall.

Västgöta Demokraten, VD, försvann 1986. Den socialdemokratiska dagstidningen i Borås. Sedan levde den vidare några få år som veckotidning. Den var mångas liv- och husorgan på den tiden det begav sig. Och åtminstone tre av mina släktingar har arbetat där. Så visst var det ett visst mått av vemod när den, tillsammans med halva A-pressen, lades ner.
Storebror i Borås var Borås Tidning, den överlevde och hade god lönsamhet. Lönsamhet inte minst för att den hade annonserna. VD hade nästan bara annonser som arbetarrörelsen lade in. När VD lades ned tog den dessutom över många tidigare prenumeranter, vilket naturligtvis inte gjorde läget sämre. Att byta tidning var nog inte utan viss vånda hos inbitna socialdemokrater. Att krypa till korset och börja om med den förhatliga högertidningen. Samma personer som inte heller skulle handla på ICA. Nej, Konsum skulle det allt vara. Och lite så är det nog faktiskt fortfarande.
Själv har jag BT i dag, och får nog säga att den är ganska bra. BT anhängarna på 60-70 talet häcklade VD-läsarna med att den var så tunn att den inte ens dög att lägga i botten av sophinken, och det var väl ungefär det enda som de tyckte den skulle duga till. I dag är BT farligt nära samma tjocklek.
Läste jag ledarsidorna på BT på den 60-talet, så var jag helt inställd på att allt som sas var fel. Ungefär som med allt annat som kom från högerkanten. Även om jag fortfarande i grund och botten tycker att ganska mycket på BT:s ledarsidor är både ytligt och tendentiöst, så finns det en del skribenter som hittar rätt. Dagens ledare är ett sådant exempel. Där tar man upp konsekvenserna av att Sverige inför ID-kontroller för transporter till landet.
Klicka på BT-bilden för att läsa ledaren.

Från att ha varit det land i EU som haft den mest generösa inställningen till asylrätten, har regeringen helt plötsligt fått panik, och stänger i princip gränsen för de mest utsatta flyktingarna. Ensamkommande barn från Afganistan tex.
Det är förvisso sant att det sannolikt finns en gräns för hur många vi klarar av att ta emot. Det är även sant att bristen på solidaritet inom EU är beklagansvärd. Men det är lika sant att ju fler länder som som försöker hindra flyktingar att komma in, ju mer desperata blir försöken att hitta en fristad.
Jag skäms! Och detta med en regering som pratat vitt och brett om solidaritet. Politik är att vilja sa Palme. Men han menade inte att till varje pris vinna opinion och röster.

Lika kall som migrationspolitiken blivit, lika kallt är det ute. Men Dalsjön har fortfarande inte lagt sig, den är lite saktfärdig. Lite vikar i lä har frusit till, det är allt. Men blir det vindstilla i natt så hinner nog isen lägga sig lagom till helgen då snöfallet drar in. Men att inte kunna åka skridskor på en blank is det är nog inte så farligt i jämförelse med att sova utomhus, som ju tyvärr alltför många måste.

När jag var liten så kommer jag i håg att jag då och då önskade att jag skulle kunna vara osynlig. Ja, jag tror att det gäller för de flesta barn. Orsaken var att man, som en fluga i taket, skulle kunna observera vad som hände utan att vara där och störa händelserna. Spännande, mycket spännande.

I dag är det en hel del vuxna som skulle vilja det samma, att vara osynliga. Men inte av samma orsak. Nu vill man bara inte synas. Och det är när man kommer till alla dessa affärer som begåvats med tiggare.
Jag tror att de flesta av oss inte har något emot att ge nån slant då och då. I grunden är de flesta ganska godhjärtade, men det blir för många för oss. Jag kan inte och vill inte ge alla, men ger då och då. Men likafullt så blir jag skamsen när jag när jag förgäves försöker titta bort från den knäsittande slitna personen. Har hen dessutom en bild på ett barn blir det ännu värre.
Då. Då skulle det vara väldigt bekvämt att vara osynlig.

All den fientlighet mot tiggare som vuxit fram de senaste åren tror jag inte har så mycket oginhet eller främlingsfientlighet att göra. Det är nog mest för att vi är ovana vid stadsbilden, och att vi riktigt fixar att bemöta dem. Vi tycker synd om dem, men skäms när vi inte ger.

Att det sedan gynnar SD är ju verkligt tråkigt. Där skall vi inte vara osynliga!

Svenska Kyrkan i Toarp har upplåtit en plats för bilar och husvagnar utanför Pastorsexpeditionen. Hedervärt. Sedan har jag via djungeltelegrafen, -som fungerar bra i ett litet samhälle, -hört att det finns folk som funderar över att gå ur kyrkan pga detta!
Märkligt. Att kyrkan tydligt börjar leva upp till kärleksbudskapet borde rimligen ge bonus hos de troende. Eller?

Två dryga veckor på hemmaplan!
Första veckan gick åt till att landa fysiskt och mentalt, samt att förbereda mammas 85-årsdag. Hon fyllde jämna är (Vem kom på att 85 är ett jämnt tal?) Vi hade ett kalas för ett 25-tal personer hemma, och det tar faktiskt mer tid än man tror. Åtminstone om man skall bjuda på mat. Men vi hade hjälp av vuxna barn, och det hela blev bra och uppskattat. Inte minst av födelsedagsbarnet själv, som var ganska skärrad över den kommande dagen när vi kom hem. När hon förstod att vi skulle sköta det hela, så blev det hela snabbt mycket bättre.

En av besökarna var Ellen, mitt barnbarn. Knappa två år, och ett halvår på dagis. Hon hade med sig magsjuka som present! Så vecka två så förvandlades Sjödalsvägen till ett fältsjukhus. Jag skall inte av hänsyn till känsliga öron gå in på detaljer, men det tog sin tribut. Nu, måndag 9/2, är alla återställda.
Så dessa två veckor har inte enbart gått i lojhetens tecken.
Apropå dagisbarns första år. Eftersom de på ett mycket effektivt och brutalt sätt håller på att skaffa sig ett immunförsvar, så är de ju hemma nästan jämt… Och förstör föräldrarnas ekonomi och allmänna själsliga tillstånd. Ett vallöfte som skulle attrahera en ganska stor del av väljarkåren: Betala Dagiset bara per dag första året!

Men nu är vi som sagt hemma, och det känns ganska bra det också. Inte minst en dag som om denna. Bländande sol över gnistrande vinterlandskap, vindstilla och 7 grader varmt! Vi tog en promenad ut i skogen med smörgås och varm choklad, och det var inte direkt sämre än att svalka sig under palmerna. Annorlunda, men inte sämre.