150111
Tillbaka till kusten, till Santa Marta och den riktiga värmen.
Hur kommer det sig att man har blivit så beroende av internet? Nu har vi inte haft tillgång på fyra dagar om jag börjar få rascha. Har jag fått nån mail? Har jag vunnit på lotto? Tror de hemma att vi avlidit? Sven Hedin hade nog inte förstått frågan när han drog genom Gobiöknen långt före elektronikens tidevarv. (Om ni yngre hamnat i internetskugga, och inte kan googla på Hedin, så var det vår stolta svenska upptäcktsresande före kriget)
En annan mer praktisk aspekt är att när jag har skrivit färdigt för dagen, och inte kan posta det, så saknas ju info ett dygn senare. Detta började jag skriva i lördags, och jag hoppas att få iväg det i morgon bitti. Det skulle ha varit i dag, me vi fick offra oss och följa med till en nationalpark och bada och snorkla i stället…
Medellin var en pärla, om man undantar centrum. Men nu är vi vid kusten igen, och nu tänker vi ta några dagar som solturister. Vi har hyrt en lägenhet i El Rodadero, en halvmil från Santa Marta, tillika sammanstrålat med Esperanza igen. Det kunde lika gärna ha varit på solkusten, massor av hotell och badjävlar. Lägenheten ligger i ett litet komplex med galler och vakter. Helt naturligt här. Yrkeskategin privat vakt måste vara en av de största i landet.
Höga skyskrapor är ju normalt något som förknippas med en storstads centrala delar, kontor och affärer. I Medellin fanns det väldigt många sådana områden på bergssidorna en bra bit från centrum. Detta var bostadsområden, områden för hyfsat välbeställda. Och alla var omgärdade av staket och en vaktkur där man kontrollerades innan man släpptes in. Det säger väl en del om hur man ser på sin säkerhet i landet. Eller, hur inkomstskillnaderna och det sociala skyddsnätet ser ut.
Santa Marta, tillsammans med Cartagena, är en av de riktigt gamla städerna i Colombia anlagd på 1500-talet. Dessutom den sista av de städer AM har bott i. Och en stad med en strand mitt i centrum! Inte lika spekatulärt vacker som Cartagena, men det finns en hel del gamla byggnader, och man anar conquistadorerna runt husknutarna. Katedralen är fö den äldsta kyrkan i hela Sydamerika.
Väder
Engelsmännen är okrönta världsmästare i grenen “Prata väder”. Ni som har varit där vet varför. Men svenskarna ligger sannolikt inte långt efter. När vi möter varandra på gatan, så kommer nästan automatiskt en kommentar om vädret: “Det var länge sedan vi såg solen sist!” “Nu har det ta mig sjutton regnat i en vecka!” Oftast är det en negativ kommentar, vi saknar det väder vi betalar 10000 för under en semesterresa söderut. Har vi däremot haft Medelhavets väder i en vecka, -utan att betala för det, -så brukar kommentarerna vara av karaktären: “Man skall ju egentligen inte klaga, men nu är det faktiskt för varmt!”
Så nu har jag gjort en liten programförklaring, och kan kasta mig över vädret.
Medellin har nog det ultimata vädret. 1500 meter över havet, med regn i lagom mängder, som en sommar hemma när den är som bäst. Jämt! I resebrochyrena beskrivs det som en “Evig vår”. Men en vår betydligt varmare än hemma.
Kusten. Då stiger temperaturen från 25 till dryga 30. Låter inte så mycket men det är ändå en del. Speciellt när luftfuktigheten stiger från “normalt svenskt” till 95%. Det blir kladdigt. Man undviker solen, söker skuggan längs husväggarna och den lilla bris som finns med en detektivs noggrannhet. Men jag tycker faktiskt ändå om den sortens värme. Finns det vatten till en dusch, så är det helt ok.
Hur är landet så här långt?
Om man frågar en svensk vad de vet om Colombia, så får man med stor chans ett svar typ: Gerillakrig, Knarktrafik, Fruktansvärd säkerhet, Korruption, Fotboll. Om de vet något överhuvudtaget. Sedan tror jag att punkterna tar slut för de flesta. Om man frågar en Colombian hur hen skulle beskriva sitt land så skulle det nog låta helt annorlunda. Det skulle nog lyftas fram kultur, dans, kaffe, naturupplevelser. Och fotboll! Och så Shakira och Garcia Marques.
Gerillan finns där fortfarande, men håller på att förlora både stöd och styrka. Större gissel för civilbefolkningen är de paramilitära grupperna. En gång skapade av godsägarna för att skydda sina egendomar mot gerillan. I dag är det dessa grupper som står för merparten av internflyktingarnas öde. Fredssamtalen kommer förhoppningsvis att bära frukt inom rimlig tid. Knarket kommer väl att odlas så länge det finns efterfrågan och fattiga bönder som genom detta ser en möjlighet att sätta sina barn i skola. Säkerheten. Chansen att bli kidnappad i dag, -det var ett gissel för inte så många år sedan-, är näst intill obefintlig om man inte ger sig in på väldigt olämpliga platser. Och att bli rånad är nog inte större än i något annat land med utbredd fattigdom. Snarare mindre.
Så allt som allt är Colombia ett relativt säkert land att resa i, och förmodligen ett av de vackraste i världen. Sedan är det ett enastående vänligt och hjäpsamt folk. Så vilken beskrivning är den rätta?
Ett vänligt folk, och ett lyckligt folk? Fördomarna kommer på skam slag i slag. Det är lätt att tro att ett samhälle med så pass stora skillnader inte är nöjda. Men. För en vecka sedan presenteradades en undersökning om hur folk mådde i världen. 46 länder hade valts ut, och världens lyckligaste folk var Colombianer! Vem i vårt lyckliga, jämställda land hade vågat gissa det? (Danmark och Island var de Nordiska representanterna, och kvalade inte in på övre halvan!)

Lite kring kulturskillnaderna igen
MAT
Jag tror inte att jag kommer att äta fritterad mat på länge när jag kommer hem. Den traditionella maten är inte direkt någon utpräglad hälsoprodukt. Jo, det äts mycket frukt i landet, inte minst genom att man gör juicer. Var helst man går på gatan, så kan du köpa juice, eller skalad frukt i bitar. Men lika många gatumånglare säljer någon variant av fritterade majspannkakor, piroger eller liknande. De är i och för sig goda om de inte köps på någon stor matkedja, men den svenska gommen blir lite lätt uttråkad efter ett tag. Och, menyn kommer nog aldrig att presenteras i någon hälsotidskrift.
LJUD
Min morfar var, inser jag i vuxen ålder, en ganska fördomsfull herre. Lätt kolerisk och lätt inskränkt, Krut-Hilding kallades han av barnen på gatan. Och det var inte för hans förkärlek till att agera sprängkonsult. Han älskade dynamit. Vi hade en träläm i eken framför stugan i flera år som ett bevis på hans hobby. Det var en himla tur att man inskränkte rätten till att använda dynamit till slut. Sen var väldigt snäll mot mig, så han är förlåten.
När jag en gång läste Bengt af Klintbergs “Råttanden i pizzan”, en resa i vandringssägner, kom ett par mig till minnes i form av morfars berättelser. Bland annat den om att invandrarna bröt upp parketten och odlade potatis. Det gällde Jugoslaverna på Sjöbo i hans fall. Borås hade ju förmånen att attrahera arbetskraft i sydeuropa, Algots hade aldrig nått sina höjder utan dem. Samma potatisodlare satt ofta på EPA:s kafeteria och “tjattrade”. Inte uppskattat. Jag undrar hur han skulle ha reagerat på ljudkulisserna här. Mycket musik, mycket “tjatter”. Men kanske ett bevis på att folk lever och är lyckliga?
Musik i butiker. Det lär vara så att det är en hel vetenskap i hur man lurar folk i en butik att handla mer genom att spela rätt musik. Rätt musik och på rätt ljudnivå. Antingen så finns det olika skolor i den vetenskapen, eller så har den inte nått hit än. Spelas det musik i en butik, så är det ut mot gatan. Alltid dansmusik, och alltid ett antal decibell högre än vad Morfar skulle ha gillat.
Om två dagar kommer vi förhoppningsvis ha wifi tillgängligt. Vi byter boende, det vi har nu är väl si-så-där. Så då skall jag åtminstone kort beskriva resan vi offrade oss för.