Inges funderingar

150123

Jag sitter nu och skriver ett sista inlägg. På hotellet i Bogota. Tar fram resevågen som Gunnar Malm gav mig i julklapp (den är faktiskt väldigt praktisk), justerar och väger igen. Tack Gode Gud att vi inte flyger med Ryan Air!

Gårdagen ägnades åt ett besök till Catedral de Sal, fyra mil från Bogota. Det är en verkligt mäktig gammal saltgruva, där man i de olika enorma salarna inrättat kyrkorum. Saltet i sig finns inbakat i berget, och man har grävt sig ned i olika nivåer. Rummen är olika stora, men de största är enorma. Som en halv fotbollsplan, och 30 meter i tag. 180 meter under markytan var som lägst. Blixtbilder blev inte så bra där, men här är en länk för de som är intresserade http://es.m.wikipedia.org/wiki/Catedral_de_Sal

I dag blir det besök hos Ester, Elsys mamma. (Elsy är domaren) Vi träffades vid nyår, bodde under samma tak i “sommarstugan”. Hon bröt tyvärr lårbenet två dagar efter vi lämnade sällskapet, men är i Bogota igen. Sedan blir det besök hos Jose, Espes bror. Han fick Denguefeber efter vi skildes åt. Så slutsatsen blir: Släpp aldrig taget om oss. Skämt å sido, de är båda båda på bättringsvägen, och det skall bli trevligt att träffas en sista gång.

Sedan blir det bara en lång flygresa hem, och det skall väl gå det med, även om man inte direkt känner sig utsövd när man kommer fram.

Tack för alla kommentarer, och vi ses snart!

150121

Framme i Bogota. Hämtade vid flygplatsen i en Toyota Landcruiser. (Åter Espes vänner! Vi kommer att stå i tacksamhetskuld till henne i hundra år) Vi blev körda in till stan, åt lunch på en Caribisk resataurang, jättegott, och hämtades därefter av en polis. Polis? Nej, det var inte en springnota, utan en polis som var avdelad som skydd åt en domare i högsta domstolen. Samma domare som hade sett till att vi hämtades vid flygplatsen. (Att ha en egen polis som eskort inne i centrum var inte så dumt, det lär finnas fler ficktjuvar här än någon annan stans i landet.)

Vad är nu då detta kan vän av ordning undra? Har höjden över havet spelat honom ett spratt? Eller är det frånvaron av det svenska som nu gör sig gällande? Hispan nästa?

Vi backar bandet till första veckan. Då var vi bjudna till Esperanzas bror och svägerska strax utanför Barranquilla i deras “sommarstuga”. Det var där som vi firade nyår. Svägerskan råkar händelsvis vara domare i Högsta Domstolen, och som sådan har de ett utökat skydd. Inte helt utan anledning. I mitten av 80-talet utfördes ett blodigt attentat mot justitiepalatset, som brändes ner och många människor omkom. Pablo Escobar har utpekats som anstiftare till attentatet, men jag tror inte det har bekräftats. Vår domare, som är en av de mest positiva människor jag någonsin mött, har dessutom i sin karriär tagit strid för de små egendomsägarna, inte utan att det medfört vissa risker. Och, även om Colombia i dag betraktas som förhållandevis säkert, så var det ändå det fjärde landet i världen i mordstatistiken 2012. Man har helt enkelt en ovana att lösa konflikter på ett mycket brutalt sätt. Så, att ha ett speciellt skydd har sin naturliga förklaring. Detta “skydd” var det som blev vår extra omsorg.

Jantelagen förbjuder mig att orera ytterligare om vårt bemötande, och det finns säkert någon politiskt korrekt person hemma som skulle invända mot att vi fick ta del av denna säkerhetstjänst. Men just nu så känner jag mig bara ödmjuk inför den vänlighet vi möts av hela tiden.

Vi var sedan på besök i justitiepalatset, på domarens eget kontor. Snacka om säkerhet innan vi kom in! Men väl inne så var det en speciell och nästan högtidlig känsla att gå runt. En känsla som kröntes av att vi fick kika in i Högsta Domstolens plenisal! Anledningen till att vi gick dit var för att titta på ett meterhögt krucifix som hängde på kortsidan av rummet. Ett krucifix som blev kvar efter branden vid attentatet, då i princip hela byggnaden brann ned. Men Kristus hängde kvar på sitt träkrucifix, enbart svett i ändarna. Det är nästan så man blir religiös på kuppen, och snacka om symbolvärde i ett starkt religiöst katolskt land.

Bogota? Jag hade en lite negativ inställning till Bogota innan jag kom hit. AM hade bott här en kort tid, och det var inte en positiv period, och hennes beskrivning av staden var därefter. Men, både hon och jag, måste bekänna att den har en hel del att erbjuda en turist. För det första så är det en stad där alla Svenskar kan hitta hem i klimatet. Stan ligger på 2500 meters höjd, och det känns kallt efter att ha varit vid kusten så länge som vi varit. Kallt som en normal svensk sommar. Sedan är den faktiskt intressant ur historiskt perspektiv. Det är huvudstaden, och det är en av de första städerna som Spanjorerna anlade. Så, det finns en ganska stor del av staden som är “Gamla stan”. 4-5 hundra år gamla byggnader. Jo, det var verkligen värt ett besök.

Sedan är Bogota inte bara stor, -fler innevånare än hela kungariket Sverige, – det är det kommersiella och adminstraitiva centrat. Det är kort sagt: Huvudstaden.

Vi besökte i dag, som riktiga turister, Monzerat-kyrkan på en hög kulle ovanför staden. Och Guldmuseet. Linbana till kyrkan, och vacker utsikt. Guldmuseet? Det var en sak jag bara skulle se innan jag åkte hem. En av sydamerikas förbannelser blev ju att att de hade en fantastisk förmåga och skickliget i att använda guld som symboler, som dekorationer. Spanjorerna blev ju alldeles till sig i trasorna, och letade efter allt som glimmade. För dem var det pengar, för urbefolkningen symboler. Spanjorerna letade frenetiskt efter El Dorado, den egenuppfunna sagostaden där allt var guld. Man hittade den inte, men lämnade död och förödelse efter sig. Men, på Guldmuseet kunde man se historia och en enorm rikedom i guld. Rikedom i form av konst och kultur. Visserligen blev det som på alla museer, lite för mycket till slut. Men helhetsintrycket var fantastiskt.

I morgon blir det kyrkor av salt. Jag hoppas att hinna med en kort rapport från morgondagen, men sedan är det slut! Tråkigt. Jag/vi är nog mätta som resenärer, och har inget emot att komma hem. Samtidigt finns det ju så mycket mer att se! Men det får bli nästa gång. Och, jag måste erkänna att det har varit roligt att få berätta denna resa på detta sätt.

Några har undrat när vi landar i Sverige, och det är enligt tidtabell på lördag 24/1 kl 18.20

150119

Har ni bott på lägenhetshotell nån gång? De hotell vi bodde på i Rodaderao är inte hotell i egentlig mening. Det är apartamentos, dvs privatägda lägenheter som hyrs ut när de inte används av ägarna. Men oavsett ägandeform och världsdel har de ett gemensamt drag: Det känns som om den stora vinsten i verksamheten är att hålla nere på köksutrustningen! Finns det fem sängplatser, så kan man ju anta att det kan vistas fem personer samtidigt. Men att det skulle finnas mer än fem skedar, fem gafflar eller glas, är lika sannolikt som att Jimmie Åkesson blir ordförande i Rädda Barnen. Sista lägenheten var faktiskt av bra standard, (hade rätt antal, och i bra skick) men i den förra undrade jag var de hittat kastruller och stekpanna. (singularis) De förde tankarna till ett program i på SVT i dec, korrespondenterna, där Norborg besökte Smoketown, soptippen i Manilla.

Nu har vi kommit till Barranquilla, Shakiras hemstad. Espe bor hos en brorsdotter, och vi har bokat ett hotell som verkade väldigt trevligt. Med frukost!!!

Hotellet visade sig vara bra, Casa Colonial, och är ett litet familjehotell i Prado, ett “bra” område. Namnet gör hotellet rättvisa, gammalt och med en mycket bestämd dam som ägare. Hon hade fungerat bra i rollen även före självständigheten.

I dag fick vi en rundtur i stan av Espes fd svägerska, som tog oss runt med bil. Espes förlängda familj blir större och större för varje vecka som går, och alla tar hand om oss på samma generösa sätt.
B-quilla är en miljonstad, som inte grundades av Spanjorerna, utan efter självständigheten, i mitten av 1800-talet. Vilket en kille vi träffade vid floden berättade stolt. Det är en stor hamn- och industristad, och hamnen är belägen vid floden Magdalena som mynnar ut i havet här. Det är en mäktig flod, 150 mil lång, och vattnar av en yta som halva Sverige. Den är farbar långt upp i landet, och man kan känna vindarna från “100 år av ensamhet” när man ser ut över den. Bilden är tagen nära utloppet, och är nog närmare 1 km bred här, och 14 meter djup i seglingsrännan. Det lär vara en och annan liter vatten som passerar.

Sedan tog vi oss till det gamla centrum, ganska nära hamnen. Ganska slitet, men under renovering. Man har insett att det har ett rejält kulturellt värde. Sedan finns det ganska mycket art decco byggnader, vilket jag gillar skarpt. Inte bara i centrum, utan även i de burgna förorterna från 20-30 talet. Vi bor i en förort, fast detta huset är 125 år gammalt. Centrum var fö mer eller mindre en enda stor utomhusmarknad. Rörigt, men fashinerande.

I morgon bär det av till Bogota med flyg. Och sedan är det bara två hela dagar kvar. Sedan får man smälta allt hemma.

150116

I dag tog vi bussen till Taganga, en liten fiskeby norr om Santa Marta. En vacker sömnig by som sakta håller på att exploateras. Vädret var som alla andra dagar här hittills: Soligt. Jag såg väderleksrapporten för södra Sverige nyss, så jag skall inte plåga er med några detaljerade berättelser om alla dessa badstränder, grillad fisk, och…

På vägen hem från det som jag inte pratar mer om, i en minibuss, så steg 5 Tayronaindianer ombord och slog sig ned bredvid oss. Lätt igenkända på sin klädsel i grova, vita och lössittande bomullskläder. Sannolikt både praktiskt och bekvämt. Männen hade dessutom höga gummistövlar, kanske inte lika bekvämt i detta klimatet. De skulle vidare söderut, och skickade runt “hatten” i bussen, och de flesta medpassagerarna var generösa. På något sätt kändes det som att de, förvisso avvikande, hade en respekterad ställning.

Sedan slog det mig att här, där Indianerna bor, kallas inte Indianerna Indianer, utan urbefolkning. Och det är ju det de är. Ur som i ursprunglig. Som samerna i norr! Indianer är ju ett begrepp som Columbus införde 1492. Han var ju på väg mot Indien åt fel håll, så när han steg i land i Västindien, så var det ju Indien han var! Indianerna trodde honom inte, men namnet lever kvar.

Colombia har ju tyvärr, som i hela Amerika, -syd, mellan och nord, – haft ett våldsamt förflutet när de Europeiska kolonialisterna drog fram. Bara en spillra finns kvar i sitt ursprung. Det inte krutet lyckades med, tog nya sjukdommar som mässling hand om. Hårt slavarbete visade sig också effektivt. I Västindien finns i princip ingen urbefolkning kvar överhuvudtaget. Efter detta kom slavhandeln med import av arbetskraft. Arbetskraft som behövdes när urbefolkningen tog slut.

På så sätt blev det en blandningen av Spanjorer, urbefolkning, svarta slavar och senare en massa andra invandrade etniska populationer. Det har skapat en fantastisk gryta av olika ursprung. En gryta med mycket vackra människor.

Så vad är då Colombianskt? Går det att vaska fram något “genuint Colmbianskt”, något som skulle få Björn Söder att kunna definiera urkunden?

Nej. Jag tror att han skulle få väldigt svårt att hitta den gemensamma nämnaren. Så SD skulle säkert ha svårt att hitta väljare här. Folk skulle inte förstå vad han pratar om. Colombia är ju världens lyckligaste folk, kanske ett resultat av blandningen som skett. Lyckliga trots dess tragiska bakgrund.

För övrigt har jag inhandlat en hatt! En hatt som mina döttrar sannolikt skulle ha haft synpunkter på förr i tiden. Skämmigt! Så kan du bara inte se ut! I dag är de äldre, och skulle sannolikt se på varandra i samförstånd, ge mig en klapp på axeln, och sedan få det bekräftat: Han är inte att lita på än. Men den är bra i solen…

En liten anekdot om hattar. När jag var i 15-årsåldern (när allt är skämmigt) skulle jag möta mamma i Borås en dag. Jag kom till mötesplatsen tillsammans med några realskolekompisar, det var utanför EPA vid Stora Torget. Hon fick syn på mig, och gick mig till mötes. Bara för att upptäcka att jag bara gick förbi. Där stod hon som en fågelholk. Jag var snart tillbaka, ensam och generat leende. Leendet byttes till skratt när jag förklarade varför jag bara gått förbi. Det gick bara inte att kopplas i hop med en sådan hatt hon bar. Det var en virkad, grön pillerburk av obegriplig design. Min mor som anser att det är en åttonde dödssynd att slänga saker, har den faktiskt kvar fortfarande.

Mina döttrar har sett den, och jag tycker mig förstå att mitt agerande då inte var helt ologiskt.

Jag tycker faktiskt att min hatt är snyggare…

150116
Vart tar tiden vägen? Nu är det bara en vecka kvar. Det är väl som pensionärslivet, tiden går utan att man märker det.

Nu har vi bytt hotell. Ett nytt lägenhetshotell. Det vi hade de första fem dagarna var inte så där jättebra. På ytan såg det ut som ett semesterparadis, vit vacker arkitektur, pool, men om man tog på sig glasögonen och tog ett steg fram, så var paradiset en ganska bedagad skönhet. Sedan lyckades adminstrationen reta upp oss en del genom att inte hålla vad de lovade. Dessutom kostade det betydligt mer än vad Espe hade blivit lovad i Sverige. Och Colombianska damer retar man inte upp ostraffat.

Nu bor vi i en ny lägenhet fem trappor upp över gatan, och nu behöver man starkare glasögon för att hitta skavankerna. En sak som jag lärde mig under de sista arbetsårens flackande över Sverige, är att vi har en väldigt hög standard på hotellen. Sedan är priset kanske inte det samma som man betalar här, men kvalitetsmedvetandet är högt hemma. Kanske någon är intresserad av vad det kostar? Just nu betalar vi 150.000 pesos per natt! Låter kanske inte spontant som att det skulle vara billigare, snarare som att man var på väg att köpa hela hotellet. Men i kronor räknat blir det ungefär 450:-. För en ganska rejäl lägenhet med kök.

Kostnaderna generellt? Betydligt billigare. En grillad fisk med tillbehör på en bättre restaurang här där turisterna finns? Ca 100:- med dryck. Juice, vatten o öl kostar ungefär det samma. Taxi. Jag har aldrig sett så många taxi i hela mitt liv. Små och gula surrar de omkring som svärmande rapsbaggar. Är den ledig, så får man ett kort tutande när den passerar. Ledigskylten har ersatts med ljud. Praktiskt för hörselskadade, mindre bra för tinnitus. Som exempel så åkte vi in från Rodadero till Santa Martas centrum, ca 6 km, och det kostade mindre än framkörningsavgiften hemma.

(det är nåt knas med funktionen att lägga in bilder. Stående bilder blir liggande. Så ni får lägga er ner och skåda hur valet av fisk går till)

Tayrona.

Tayrona är en nationalpark alldeles norr om Santa Marta, och det var dit vi åkte i förrgår för att bada. Vad som är speciellt med parken är faunan. Närmast kusten, som var det enda vi såg på nära håll, är det en torr fauna, täta buskar och kaktusar. Högre upp övergår det i regnskog. Den ligger i kanten av Sierra Nevada, och är mycket kuperat. Sierran lyfter sig mer än 5000 meter över havet inåt land, och är bara på någon mils avstånd. Det är här man kan stå vid havet och se snöklädda toppar i fonden. Åtmistone har jag sett bilder av det. Nu är topparna höljda i moln. Resan upp gjordes tillsammans med tre ungdomar, söner till en väninna till Espe. En ny Toyota landcruiser, såg till att vi kom fram på ett komfortabelt och ståndsmässigt sätt. En kort båttur tog oss sedan till Playa Cristales, ett ställe som betydligt mer påminde om paradiset än hotellet vi just har lämnat. Smaragdgrönt vatten, varm vit sand, palmer, ja ni vet? Med tanke på att jag under eftermiddagen sett väderprognosen i Västsverige, vågar jag inte utveckla beskrivningen ytterligare. Mitt i detta fanns några restauranger, enkla skjul utan el, men med några kvinnor som verkligen kunde konsten att laga till en grillad hel fisk. Fisken valde man själv, inte ur ett akvarium, men väl på ett fat. Sedan betalde man efter vikt. Verkligen utsökt tillagat. Första gången jag åt dessa hela fiskar var när vi bjöd hela vår “extrafamilj” för ett par veckor sedan, då var jag lite skeptisk. Helstekt flundra hemma är ju fantastiskt gott, men inte helt tlätt att få i sig. Allt för ofta så slutar det med en stor osorterad hög med ben, där man mer och mer frustrerad försöker peta ut det alltmer kallnande köttet. Till slut brukar jag ge upp, och försöker lägga allt så det inte syns att åter misslyckats. Här är tekniken en annan. Här kör man med en mer sofistikierad teknik: Man använder fingrarna! Lika praktiskt som genialt. Vi borde utöka sortimentet med mat som är korrekt att äta med fingrarna hemma i Sverige. Speciellt nu när kycklingben försvunnit från menyerna, och ersatts med vattenskadade fileér. Då borde rimligen finnas en lucka att fylla i vad som är tillåtet. Det är dessutom inte bara lättare att äta, man får i sig 25% mer mat.

Just nu sitter jag och skriver detta med en TV i bakgrunden. Damerna kikar på en landskamp i fotboll mellan Colombia och Uruguay, U21 turnering om jag fattat det hela rätt. Fotboll är verkligen stort här. Framgångarna i VM har inte gett dem hybris, däremot självförtroende. Grabbarna som körde oss upp till Tayrona var inte bara fotbollsintresserade, de hade full pejl Europafotbollen. De kunde Malmö FF:s resa i Champions leauge i år, de kände till inte bara Zlatan (det verkar ALLA göra), utan Ljungberg, Henke Larsson med flera radades upp för en Sehlin som allmer såg ut som en fågelholk. Och som grädde på moset! Världens bästa Svensson var inte helt obekant, vilket gladde ett gulsvart hjärta. Om jag åtminstone hade kunde namnet på nån annan än Valderama. (Det hade jag nog inte ens gjort om inte han numer syns på en massa reklampelare, förespråkande nån obskyr mjölkprodukt. Sannolikt söt som attan, som så mycket annat)

I dag blir det åter bad och sol, nu i en fiskeby norr om Santa Marta.

150111

Tillbaka till kusten, till Santa Marta och den riktiga värmen.

Hur kommer det sig att man har blivit så beroende av internet? Nu har vi inte haft tillgång på fyra dagar om jag börjar få rascha. Har jag fått nån mail? Har jag vunnit på lotto? Tror de hemma att vi avlidit? Sven Hedin hade nog inte förstått frågan när han drog genom Gobiöknen långt före elektronikens tidevarv. (Om ni yngre hamnat i internetskugga, och inte kan googla på Hedin, så var det vår stolta svenska upptäcktsresande före kriget)

En annan mer praktisk aspekt är att när jag har skrivit färdigt för dagen, och inte kan posta det, så saknas ju info ett dygn senare. Detta började jag skriva i lördags, och jag hoppas att få iväg det i morgon bitti. Det skulle ha varit i dag, me vi fick offra oss och följa med till en nationalpark och bada och snorkla i stället…

Medellin var en pärla, om man undantar centrum. Men nu är vi vid kusten igen, och nu tänker vi ta några dagar som solturister. Vi har hyrt en lägenhet i El Rodadero, en halvmil från Santa Marta, tillika sammanstrålat med Esperanza igen. Det kunde lika gärna ha varit på solkusten, massor av hotell och badjävlar. Lägenheten ligger i ett litet komplex med galler och vakter. Helt naturligt här. Yrkeskategin privat vakt måste vara en av de största i landet.

Höga skyskrapor är ju normalt något som förknippas med en storstads centrala delar, kontor och affärer. I Medellin fanns det väldigt många sådana områden på bergssidorna en bra bit från centrum. Detta var bostadsområden, områden för hyfsat välbeställda. Och alla var omgärdade av staket och en vaktkur där man kontrollerades innan man släpptes in. Det säger väl en del om hur man ser på sin säkerhet i landet. Eller, hur inkomstskillnaderna och det sociala skyddsnätet ser ut.

Santa Marta, tillsammans med Cartagena, är en av de riktigt gamla städerna i Colombia anlagd på 1500-talet. Dessutom den sista av de städer AM har bott i. Och en stad med en strand mitt i centrum! Inte lika spekatulärt vacker som Cartagena, men det finns en hel del gamla byggnader, och man anar conquistadorerna runt husknutarna. Katedralen är fö den äldsta kyrkan i hela Sydamerika.

Väder

Engelsmännen är okrönta världsmästare i grenen “Prata väder”. Ni som har varit där vet varför. Men svenskarna ligger sannolikt inte långt efter. När vi möter varandra på gatan, så kommer nästan automatiskt en kommentar om vädret: “Det var länge sedan vi såg solen sist!” “Nu har det ta mig sjutton regnat i en vecka!” Oftast är det en negativ kommentar, vi saknar det väder vi betalar 10000 för under en semesterresa söderut. Har vi däremot haft Medelhavets väder i en vecka, -utan att betala för det, -så brukar kommentarerna vara av karaktären: “Man skall ju egentligen inte klaga, men nu är det faktiskt för varmt!”

Så nu har jag gjort en liten programförklaring, och kan kasta mig över vädret.

Medellin har nog det ultimata vädret. 1500 meter över havet, med regn i lagom mängder, som en sommar hemma när den är som bäst. Jämt! I resebrochyrena beskrivs det som en “Evig vår”. Men en vår betydligt varmare än hemma.

Kusten. Då stiger temperaturen från 25 till dryga 30. Låter inte så mycket men det är ändå en del. Speciellt när luftfuktigheten stiger från “normalt svenskt” till 95%. Det blir kladdigt. Man undviker solen, söker skuggan längs husväggarna och den lilla bris som finns med en detektivs noggrannhet. Men jag tycker faktiskt ändå om den sortens värme. Finns det vatten till en dusch, så är det helt ok.

Hur är landet så här långt?

Om man frågar en svensk vad de vet om Colombia, så får man med stor chans ett svar typ: Gerillakrig, Knarktrafik, Fruktansvärd säkerhet, Korruption, Fotboll. Om de vet något överhuvudtaget. Sedan tror jag att punkterna tar slut för de flesta. Om man frågar en Colombian hur hen skulle beskriva sitt land så skulle det nog låta helt annorlunda. Det skulle nog lyftas fram kultur, dans, kaffe, naturupplevelser. Och fotboll! Och så Shakira och Garcia Marques.

Gerillan finns där fortfarande, men håller på att förlora både stöd och styrka. Större gissel för civilbefolkningen är de paramilitära grupperna. En gång skapade av godsägarna för att skydda sina egendomar mot gerillan. I dag är det dessa grupper som står för merparten av internflyktingarnas öde. Fredssamtalen kommer förhoppningsvis att bära frukt inom rimlig tid. Knarket kommer väl att odlas så länge det finns efterfrågan och fattiga bönder som genom detta ser en möjlighet att sätta sina barn i skola. Säkerheten. Chansen att bli kidnappad i dag, -det var ett gissel för inte så många år sedan-, är näst intill obefintlig om man inte ger sig in på väldigt olämpliga platser. Och att bli rånad är nog inte större än i något annat land med utbredd fattigdom. Snarare mindre.

Så allt som allt är Colombia ett relativt säkert land att resa i, och förmodligen ett av de vackraste i världen. Sedan är det ett enastående vänligt och hjäpsamt folk. Så vilken beskrivning är den rätta?

Ett vänligt folk, och ett lyckligt folk? Fördomarna kommer på skam slag i slag. Det är lätt att tro att ett samhälle med så pass stora skillnader inte är nöjda. Men. För en vecka sedan presenteradades en undersökning om hur folk mådde i världen. 46 länder hade valts ut, och världens lyckligaste folk var Colombianer! Vem i vårt lyckliga, jämställda land hade vågat gissa det? (Danmark och Island var de Nordiska representanterna, och kvalade inte in på övre halvan!)

Lite kring kulturskillnaderna igen

MAT

Jag tror inte att jag kommer att äta fritterad mat på länge när jag kommer hem. Den traditionella maten är inte direkt någon utpräglad hälsoprodukt. Jo, det äts mycket frukt i landet, inte minst genom att man gör juicer. Var helst man går på gatan, så kan du köpa juice, eller skalad frukt i bitar. Men lika många gatumånglare säljer någon variant av fritterade majspannkakor, piroger eller liknande. De är i och för sig goda om de inte köps på någon stor matkedja, men den svenska gommen blir lite lätt uttråkad efter ett tag. Och, menyn kommer nog aldrig att presenteras i någon hälsotidskrift.

LJUD

Min morfar var, inser jag i vuxen ålder, en ganska fördomsfull herre. Lätt kolerisk och lätt inskränkt, Krut-Hilding kallades han av barnen på gatan. Och det var inte för hans förkärlek till att agera sprängkonsult. Han älskade dynamit. Vi hade en träläm i eken framför stugan i flera år som ett bevis på hans hobby. Det var en himla tur att man inskränkte rätten till att använda dynamit till slut. Sen var väldigt snäll mot mig, så han är förlåten.

När jag en gång läste Bengt af Klintbergs “Råttanden i pizzan”, en resa i vandringssägner, kom ett par mig till minnes i form av morfars berättelser. Bland annat den om att invandrarna bröt upp parketten och odlade potatis. Det gällde Jugoslaverna på Sjöbo i hans fall. Borås hade ju förmånen att attrahera arbetskraft i sydeuropa, Algots hade aldrig nått sina höjder utan dem. Samma potatisodlare satt ofta på EPA:s kafeteria och “tjattrade”. Inte uppskattat. Jag undrar hur han skulle ha reagerat på ljudkulisserna här. Mycket musik, mycket “tjatter”. Men kanske ett bevis på att folk lever och är lyckliga?

Musik i butiker. Det lär vara så att det är en hel vetenskap i hur man lurar folk i en butik att handla mer genom att spela rätt musik. Rätt musik och på rätt ljudnivå. Antingen så finns det olika skolor i den vetenskapen, eller så har den inte nått hit än. Spelas det musik i en butik, så är det ut mot gatan. Alltid dansmusik, och alltid ett antal decibell högre än vad Morfar skulle ha gillat.

Om två dagar kommer vi förhoppningsvis ha wifi tillgängligt. Vi byter boende, det vi har nu är väl si-så-där. Så då skall jag åtminstone kort beskriva resan vi offrade oss för.

150109

Man kanske kan säga att det är halvlek just på resan, kanske det är dags att summera lite av intrycken lite.

Men först skall jag avsluta resan till Piedran. Väl nere på marken igen, med lätt ömma framsidor av låren (att gå upp testade konditionen, ner bensmusklerna) så fortsatte vi till Guatape, en by som var lika turistrik som vacker. Där finns en tradition att smycka sina hus med en slags fresker under fönsternivå. Fresker eller målningar. I princip alla hus hade denna utsmyckning, och i stort sett olika motiv för alla. Det gav ett mycket vackert intryck, det var lite som att vandra runt i ett galleri.

Sedan var det helt plötsligt natt, och en dryg timmas bilresa hem. Hårnålskurvor, hög fart, bländande strålkastare som inte justerats sedan bilen lämnade fabriken, allt gav ett bestående intryck…

Men som sagt, när vi gick för “landning” från bergen, så var utsikten över den upplysta staden helt fantastisk. Det var värt alla gånger jag fick trycka ned hjärtat från halsgropen.

Vi hade tänkt att åka ner till centrum i går, men det fick bli en mellandag. En promenad i området, -kuperat, – och sedan ta det lugnt. Kvällen avslutades med att titta på ett avsnitt av “På spåret”! Jag har repetern för WiFi på mitt sängbord, så det är ingen brist på bandbredd. (Annat var det i Cartagena, där jag som regel fick gå ut och sätta mig i korridoren efter ett antal nedkopplingar och lika många svordomar)

Men i dag tog vi turen in till centrum. Testade Medellins stolthet, Metron. Ett ganska nyanlagd pendeltåg som går på pelare över centrum. (Kanske ett alternativ till Västlänken?) Fungerade utmärkt.

Lika utmärkt var dessvärre inte centrum. Kort sagt: Stökigt, skitigt och med alldeles för mycket trafik. Och fler gatuförsäljare än vad jag sett i hela mitt liv.

Och inte mycket värt att se. I ärlighetens namn skall jag väl erkänna att vi gav upp lite snabbt, men jag har svårt att tro att vi missat något stort. Sedan sände vi åter vår taxichaffis en högt värderad tanke, det var han som “räddade oss” från det först bokade hotellet som låg mitt i smeten. Jag tror inte vi hade vågot oss ut efter mörkret där, alldeles för många vinddrivna existenser hade nog fått oss att tveka.

Jo en sak var värt ett besök: Statyerna av Butero. Det var något jag inte ville missa, och hans egenartade statyer var väl värt ett besök.

I morgon så lämnar vi Medellin för Santa Marta, flyget går mitt på dagen. Då återförenas vi med Esperanza, som redan är på plats i en lägenhet som vi hyr gemensamt.

150108

Så har vi då lämnat Cartagena. För denna gång. Jag skulle gärna vilja åka tillbaka. Men i förrgår så steg vi ombord på Aviancas flyg till Medellin, staden där AM växte upp. Flygresan bjöd på på otroligt vackra vyer, vi flög från låglandet i norr, mot landets västra bergskedja. Gröna, böljande berg. Men också på rejäl turbulens när planet gick in för landning mellan bergen. Kvinnan bredvid mig hade nog gärna hoppat upp i knät på mig om man fått. Nu får man inte det…

Taxi in till stan, och nu kunde man på allvar se hur kuperat landet är här. Staden i sig ligger samlad kring en stor dalgång, där Medellinfloden flyter fram mellan 12 motorvägsfiler, och en Metro. Sedan klättrar bebyggelsen upp på båda sidor om dalen, och jag pratar inte om små områden. Staden har närmare 3 miljoner invånare, så det blir rejäla ytor. Lite som en enorm amfiteater. Bergen omrkring är nog närmare 1000 meter högre än dalen. Vi gjorde en utflykt i går till Piedra del Penol, en mycket märklig “sten” som ligger 8 mil bort, och när man i mörkret på väg hem började nedstigningen mot staden, så var det en helt fantastisk syn att se bergssidornas ljus. Jag har sett städer i ljus på avstånd förr, men aldrig något som detta. Storleken var nog det som gjorde så fantastiskt.

Vi har inte varit nere i centrum till fots än, men det blir väl i dag. Vi bor en bit upp på sydöstra dalsidan, i ett lite bättre område. Lungt och grönt. Vi hade ursprungligen bokat ett hotell i centrum, men råddes av taxi chauffören att undvika centrum att bo i. Säkerhet på kvällen var huvudskälet. Så han körde oss till detta hotellet, och det kändes som en klar vinst.

Chauffören, Andres, ringde vi i går för att han skulle köra oss till den delen av stan där AM var uppväxt, till hennes mamma dog. Dels för att återse området, kanske också en vag förhoppning om att hon skulle kunna hitta gatan, kanske tom hitta människor som bodde där då. Förhopninen var vag, och resultatet därefter. Med hans privata bil kom vi tdit, men det är stort, har säkert vuxit enormt. Så, nej det fick räcka med att återse det.

Men vi tog en fika tillsammans, och så pratade vi lite kring andra områden att kunna besöka. (Andres var en mycket kunnig och trevlig person) Då kom Piedra del Penol upp, och sagt och gjort, vi åker dit i stället! Han frågade då lite försynt om han kunde ta med sin fru (särbo visade det sig)? Givetvis.

Piedran är ett mycket märkligt naturfenomen. Sannolikt en meteor som landat där en gång i tidernas beynnelse. Ett gigantiskt granitägg, 200 meter högt reser det sig som en monolit ur de gröna kullarna. Vad som gör området ännu mer fantastisk är att här ligger även en enorm vattenreservoar, ett kraftverksbygge i det större formatet. Man har dämt upp 30-40 meter, och med tanke på topografin, blir resultatet enormt med en insjö som bara består av vindlande vikar. På vägen upp hämtades Wilma (särbon), en mycket trevlig person, med mycket humor. AM och Wilma fann varandra direkt, och jag har inte hört så mycket skratt på länge.

På vägen till Piedran stannade vi till och turistade på riktigt. En kopia av en kyrka som nu låg 30 meter under vattenytan hade byggt upp, och därifrån kunde man ta en liten båttur. Lite kuriosa var att med båten passerade vi det palatsliknade område som en gång tillhörde Pablo Escobar, Medellinkartellens kung, och den plats där han till slut sköts till döds efter en historiskt stor polisinsats. Medellinborna kunde äntligen andas ut efter hans urskillningslösa bombande och dödande i syfte att få myndigheterna att acceptera honom. Men samtidigt saknad, han var en aktad person som hjälpte de allra fattigaste med sina knarkmiljarder. De flesta byggnader var ruiner, men ett var nu ett vandrarhem.

Piedran? (Piedra är sten på spanska) Ja, den var enorm, och vi betalde gladeligen 30 kronor för att testa konditionen i de 700 trappstegen upp. Några pauser blev det, andan tog slut ganska snart. (räkna hur många trappsteg det är upp till Skansen Kronan!) Men väl uppe var utsikten mödan värd.

Resan fortsatte sedan till fantastiskt vacker by, men det fortsätter jag med senare. Nu skall jag ha en kopp kaffe och en arrepa till frukost.