Inges funderingar

Det inhämtas mer och mer information kring bl a
samhällsfrågor från Internet. I samband med amerikanska presidentvalet så
visade undersökningar att mer än 50% hade Internet som huvudsaklig
informationskälla. I princip utan källgranskning. Ett svenskt radioprogram hämtade
några exempel på vilken fakta som florerade. Man hade tagit sig till ”rostbältet”. Kanske det var störst chans att man hittade barocka uppfattningar där. Eller så var man seriös, och ville besöka det område som fick mycket uppmärksamhet i valet. Exempel på “sanningar” som florerade var tex att aborter tillåts fram till 9:e månaden, och aborten skedde med en korkskruv
som drog in i kraniet! En collegestuderande intervjuades, och han var fast
övertygad om att det i vissa stater kring de stora sjöarna i USA rådde
sharialagar. Detta var alltså sanningar som man trodde på i USA! Och, Trump var lösningen på dessa vansinnigheter som fanns i Amerikanska samhället.

Information med samma sanningshalt är lätt att hitta, även
på svenska siter, eller på sociala medier. Och jag tror man skall undvika att
ta rostbältet som intäkt för låg medvetandenivå. Samma låga nivå finns i hela
vårt land. Och, tyvärr, det handlar nog inte så mycket om medvetande, det
handlar om man inte tycker om vad som händer i samhället. Då är man inte så
nogräknad, och hoppar på ett, i bästa fall, ett dåligt underbyggt inslag.

Jag använder Facebook mycket sparsamt. Men i och med att jag
ändå har en handfull vänner, så ser jag även bland dem hur opportuna, mycket
reaktionära, artiklar eller liknande “likas” och sprids vidare.

Försök åtminstone att vara källkritiska! Så kanske vi minskar
risken för Åkesson och hans gäng. För om det finns några i vårt blå-gula land
som konsekvent rundar sanningen för att nå ut med sina budskap, så är det SD.

Julius Cesar påstås ha blivit förälskad i drottning Kleopatara, inte minst på grund av hennes vackra näsa. På så sätt skulle historien ändrat riktning. Det må hur det vill med den saken, men att hon spelade en aktiv roll i det politiska maktspelet under antiken är klart.
Men har vi alla inte haft punkter i livet då detta tagit en annan vändning på grund av rena tillfälligheter? Listan kan säkert göras ganska lång för oss flesta.

För min del skulle jag kunna nämna en händelse i augusti 1973. Jag hade ganska nyligen kommit hem från en tremånaders liftar semester i USA och Kanada, och var fortfarande ganska sugen på att resa. Men studier och brist på pengar gjorde att det kändes ganska långsökt just då. Min farbror Börje var på besök hemma i Dalsjöfors, och vi kom att prata om resor, mina och även hans egna. Han undrade om jag inte var sugen på mer? Ja sa som det var, men då undrade han varför jag inte tog chansen att både resa och tjäna pengar?
Sedan förklarade han att SIDA hade arbetsuppgifter i nåt som kallades för Fredskåren, och med min tekniska bakgrund borde det passa.
Ett halvt år senare var jag på utbildning för att åka till Tanzania. Och där träffade jag henne som senare skulle bli mor till mina två döttrar.
Kleopatras näsa! Hade inte Börje varit på besök, och jag samtidigt varit hemma så hade mitt liv garanterat tagit en annan riktning. Vart? Inte en aning. Det är det som är det fina…

När jag var liten så kommer jag i håg att jag då och då önskade att jag skulle kunna vara osynlig. Ja, jag tror att det gäller för de flesta barn. Orsaken var att man, som en fluga i taket, skulle kunna observera vad som hände utan att vara där och störa händelserna. Spännande, mycket spännande.

I dag är det en hel del vuxna som skulle vilja det samma, att vara osynliga. Men inte av samma orsak. Nu vill man bara inte synas. Och det är när man kommer till alla dessa affärer som begåvats med tiggare.
Jag tror att de flesta av oss inte har något emot att ge nån slant då och då. I grunden är de flesta ganska godhjärtade, men det blir för många för oss. Jag kan inte och vill inte ge alla, men ger då och då. Men likafullt så blir jag skamsen när jag när jag förgäves försöker titta bort från den knäsittande slitna personen. Har hen dessutom en bild på ett barn blir det ännu värre.
Då. Då skulle det vara väldigt bekvämt att vara osynlig.

All den fientlighet mot tiggare som vuxit fram de senaste åren tror jag inte har så mycket oginhet eller främlingsfientlighet att göra. Det är nog mest för att vi är ovana vid stadsbilden, och att vi riktigt fixar att bemöta dem. Vi tycker synd om dem, men skäms när vi inte ger.

Att det sedan gynnar SD är ju verkligt tråkigt. Där skall vi inte vara osynliga!

Svenska Kyrkan i Toarp har upplåtit en plats för bilar och husvagnar utanför Pastorsexpeditionen. Hedervärt. Sedan har jag via djungeltelegrafen, -som fungerar bra i ett litet samhälle, -hört att det finns folk som funderar över att gå ur kyrkan pga detta!
Märkligt. Att kyrkan tydligt börjar leva upp till kärleksbudskapet borde rimligen ge bonus hos de troende. Eller?

Två dryga veckor på hemmaplan!
Första veckan gick åt till att landa fysiskt och mentalt, samt att förbereda mammas 85-årsdag. Hon fyllde jämna är (Vem kom på att 85 är ett jämnt tal?) Vi hade ett kalas för ett 25-tal personer hemma, och det tar faktiskt mer tid än man tror. Åtminstone om man skall bjuda på mat. Men vi hade hjälp av vuxna barn, och det hela blev bra och uppskattat. Inte minst av födelsedagsbarnet själv, som var ganska skärrad över den kommande dagen när vi kom hem. När hon förstod att vi skulle sköta det hela, så blev det hela snabbt mycket bättre.

En av besökarna var Ellen, mitt barnbarn. Knappa två år, och ett halvår på dagis. Hon hade med sig magsjuka som present! Så vecka två så förvandlades Sjödalsvägen till ett fältsjukhus. Jag skall inte av hänsyn till känsliga öron gå in på detaljer, men det tog sin tribut. Nu, måndag 9/2, är alla återställda.
Så dessa två veckor har inte enbart gått i lojhetens tecken.
Apropå dagisbarns första år. Eftersom de på ett mycket effektivt och brutalt sätt håller på att skaffa sig ett immunförsvar, så är de ju hemma nästan jämt… Och förstör föräldrarnas ekonomi och allmänna själsliga tillstånd. Ett vallöfte som skulle attrahera en ganska stor del av väljarkåren: Betala Dagiset bara per dag första året!

Men nu är vi som sagt hemma, och det känns ganska bra det också. Inte minst en dag som om denna. Bländande sol över gnistrande vinterlandskap, vindstilla och 7 grader varmt! Vi tog en promenad ut i skogen med smörgås och varm choklad, och det var inte direkt sämre än att svalka sig under palmerna. Annorlunda, men inte sämre.

Jag skriver inte mycket på
dessa sidor, men n kan det vara på plats att uppdatera lite.

Sommaren lider nog mot
sitt slut, även om jag naturligtvis hoppas på en indiansommar.
September kan ju vara riktigt skön med lite tur.

Det har inte blivit så
mycket gjort i sommar. Nja, lite underhåll på huset, någon dryg
veckas segling, men annars inte så mycket. Beträffande underhåll.
Varför var det inge som varnade mig över hur mycket jobb det kan
bli på ett hus? Köpa hus efter 60 när man bara bott i lägenhet
tidigare! Ja, ja. Vi bor ju trots allt bra.

Nästa vecka skall vi åka
på något ganska annorlunda och spännade. Vi skall assistera vid en
arkeologisk utgrävning. Vid Mogden nära Hökerum. Vi skall vara med
vid två av tre dagar som Lödöse museum skall göra. Det gäller
resterna av gammal borg som ligger nära Vädersholm vid Mogden. Men
jag återkommer mer om en vecka.

Sven Andreasson ur tiden

I går begravdes Sven
under värdiga former. Solen behagade titta fram och sprida sitt guld
över platsen, kanske hon kände behovet att manifestera sig bland
allt det andra gula. Många blomsterarrangemang gick i gult, och
Elfsborgs gula fana hölls högt under ceremonin.

Rut, som såg ut att må
bra trots dagens sorg och besvärlig rygg. Hon är nu den sista i
syskonskaran. Utöver henne så är det tre ingifta fruar kvar, två
gånger Maj-Britt och Sonja.

Tiden har sin gång, och
själv har jag nu gått i pension sedan en månad tillbaka och trivs
med det. Och så är nog våren på väg trots allt. Dalsjön som
knappt hann lägga sig har nu bara någon dag kvar innan den är
isfri. En vecka med skridskoåkning var väl allt som hon bjöd på i
år. Nu i eftermiddag så gick jag en runda med hunden och vandrade
längs sjökanten. Strax före Hemvärnsgården så spelade sjön sin
sista serenad för året. Det var den pipiga isens klockspel som gav
en vacker ton åt det allt varmare vädret.

Nu är det bara två veckor kvar till pension! Det är ofattbart egentligen, jag har jobbat i närmare 40 år, och nu är det bara två veckor kvar!
Men det skall bli ganska skönt, tror jag i alla fall.
Vad kall du göra nu då? Det är den stående från från arbetskamrater. Jag vet inte riktigt blir svaret, och så är det.
Men jag tror inte att det skall bli några problem med att få tiden att gå.

Förra veckan var det
Gothia Cup I Göteborg. Anna-Maria och jag åkte ned för att titta
på Adam och Kevin under två dagar. Gothia Cup brukar ju inte vara
bortskämda med bra sommarväder, men i år strålade solen ned på
alla. Hela tiden! När man ser det enorma folklivet kring Cupen, så
är det att man önskar, lite i alla fall, att man vore 50 år yngre.
Men, jag hade nog varit en lika usel fotbollsspelare ändå…

Min fotbollskarriär var
kort. Den bestod av vänsterytter i två matcher, knattefotboll.
(Vänsterytter var den plats man placerade de som inte kunde spela
fotboll) Det starkaste minnet var att jag egentligen inte ville ha
bollen. Så bra blir det ju aldrig dock, och en gång sprang jag
längs långsidan och fick den… i ryggen! Som jag skämdes.

Sedan var min
fotbollskarriär över bortsett från att följa med morfar till
Ryavallen och titta på Elfsborg. Bland annat säsongen 1961!

Hur gick det då i
Göteborg? Adam, som spelade med Azalea BK i P14 gick ganska långt,
två vunna matcher i B-finalen. Kevin som spelade med IFK:s P17
förlorade mot Everton i kvartsfinal, som blev slutvinnarna. Där var
det bra fotboll, kommande talanger på båda sidor. Men det var ändå
klasskillnad. Jag misstänker att det var ungdomsproffs de mötte.

Beträffande bilden på
Azalea: Det är Adam som sätter en strut med det skottet!!!

Apropå fotboll. Jag
sörjer verkligen de svenska damernas, lite snöpliga förlust i går.
Men de var nog som Pia indirekt sa, inte riktigt klara för detta än.
Men jag sätter en hundring på att de tar VM nästa gång. Nån som
sätter emot?