När jag var liten så kommer jag i håg att jag då och då önskade att jag skulle kunna vara osynlig. Ja, jag tror att det gäller för de flesta barn. Orsaken var att man, som en fluga i taket, skulle kunna observera vad som hände utan att vara där och störa händelserna. Spännande, mycket spännande.
I dag är det en hel del vuxna som skulle vilja det samma, att vara osynliga. Men inte av samma orsak. Nu vill man bara inte synas. Och det är när man kommer till alla dessa affärer som begåvats med tiggare.
Jag tror att de flesta av oss inte har något emot att ge nån slant då och då. I grunden är de flesta ganska godhjärtade, men det blir för många för oss. Jag kan inte och vill inte ge alla, men ger då och då. Men likafullt så blir jag skamsen när jag när jag förgäves försöker titta bort från den knäsittande slitna personen. Har hen dessutom en bild på ett barn blir det ännu värre.
Då. Då skulle det vara väldigt bekvämt att vara osynlig.
All den fientlighet mot tiggare som vuxit fram de senaste åren tror jag inte har så mycket oginhet eller främlingsfientlighet att göra. Det är nog mest för att vi är ovana vid stadsbilden, och att vi riktigt fixar att bemöta dem. Vi tycker synd om dem, men skäms när vi inte ger.
Att det sedan gynnar SD är ju verkligt tråkigt. Där skall vi inte vara osynliga!
Svenska Kyrkan i Toarp har upplåtit en plats för bilar och husvagnar utanför Pastorsexpeditionen. Hedervärt. Sedan har jag via djungeltelegrafen, -som fungerar bra i ett litet samhälle, -hört att det finns folk som funderar över att gå ur kyrkan pga detta!
Märkligt. Att kyrkan tydligt börjar leva upp till kärleksbudskapet borde rimligen ge bonus hos de troende. Eller?
