Inges funderingar

150121

Framme i Bogota. Hämtade vid flygplatsen i en Toyota Landcruiser. (Åter Espes vänner! Vi kommer att stå i tacksamhetskuld till henne i hundra år) Vi blev körda in till stan, åt lunch på en Caribisk resataurang, jättegott, och hämtades därefter av en polis. Polis? Nej, det var inte en springnota, utan en polis som var avdelad som skydd åt en domare i högsta domstolen. Samma domare som hade sett till att vi hämtades vid flygplatsen. (Att ha en egen polis som eskort inne i centrum var inte så dumt, det lär finnas fler ficktjuvar här än någon annan stans i landet.)

Vad är nu då detta kan vän av ordning undra? Har höjden över havet spelat honom ett spratt? Eller är det frånvaron av det svenska som nu gör sig gällande? Hispan nästa?

Vi backar bandet till första veckan. Då var vi bjudna till Esperanzas bror och svägerska strax utanför Barranquilla i deras “sommarstuga”. Det var där som vi firade nyår. Svägerskan råkar händelsvis vara domare i Högsta Domstolen, och som sådan har de ett utökat skydd. Inte helt utan anledning. I mitten av 80-talet utfördes ett blodigt attentat mot justitiepalatset, som brändes ner och många människor omkom. Pablo Escobar har utpekats som anstiftare till attentatet, men jag tror inte det har bekräftats. Vår domare, som är en av de mest positiva människor jag någonsin mött, har dessutom i sin karriär tagit strid för de små egendomsägarna, inte utan att det medfört vissa risker. Och, även om Colombia i dag betraktas som förhållandevis säkert, så var det ändå det fjärde landet i världen i mordstatistiken 2012. Man har helt enkelt en ovana att lösa konflikter på ett mycket brutalt sätt. Så, att ha ett speciellt skydd har sin naturliga förklaring. Detta “skydd” var det som blev vår extra omsorg.

Jantelagen förbjuder mig att orera ytterligare om vårt bemötande, och det finns säkert någon politiskt korrekt person hemma som skulle invända mot att vi fick ta del av denna säkerhetstjänst. Men just nu så känner jag mig bara ödmjuk inför den vänlighet vi möts av hela tiden.

Vi var sedan på besök i justitiepalatset, på domarens eget kontor. Snacka om säkerhet innan vi kom in! Men väl inne så var det en speciell och nästan högtidlig känsla att gå runt. En känsla som kröntes av att vi fick kika in i Högsta Domstolens plenisal! Anledningen till att vi gick dit var för att titta på ett meterhögt krucifix som hängde på kortsidan av rummet. Ett krucifix som blev kvar efter branden vid attentatet, då i princip hela byggnaden brann ned. Men Kristus hängde kvar på sitt träkrucifix, enbart svett i ändarna. Det är nästan så man blir religiös på kuppen, och snacka om symbolvärde i ett starkt religiöst katolskt land.

Bogota? Jag hade en lite negativ inställning till Bogota innan jag kom hit. AM hade bott här en kort tid, och det var inte en positiv period, och hennes beskrivning av staden var därefter. Men, både hon och jag, måste bekänna att den har en hel del att erbjuda en turist. För det första så är det en stad där alla Svenskar kan hitta hem i klimatet. Stan ligger på 2500 meters höjd, och det känns kallt efter att ha varit vid kusten så länge som vi varit. Kallt som en normal svensk sommar. Sedan är den faktiskt intressant ur historiskt perspektiv. Det är huvudstaden, och det är en av de första städerna som Spanjorerna anlade. Så, det finns en ganska stor del av staden som är “Gamla stan”. 4-5 hundra år gamla byggnader. Jo, det var verkligen värt ett besök.

Sedan är Bogota inte bara stor, -fler innevånare än hela kungariket Sverige, – det är det kommersiella och adminstraitiva centrat. Det är kort sagt: Huvudstaden.

Vi besökte i dag, som riktiga turister, Monzerat-kyrkan på en hög kulle ovanför staden. Och Guldmuseet. Linbana till kyrkan, och vacker utsikt. Guldmuseet? Det var en sak jag bara skulle se innan jag åkte hem. En av sydamerikas förbannelser blev ju att att de hade en fantastisk förmåga och skickliget i att använda guld som symboler, som dekorationer. Spanjorerna blev ju alldeles till sig i trasorna, och letade efter allt som glimmade. För dem var det pengar, för urbefolkningen symboler. Spanjorerna letade frenetiskt efter El Dorado, den egenuppfunna sagostaden där allt var guld. Man hittade den inte, men lämnade död och förödelse efter sig. Men, på Guldmuseet kunde man se historia och en enorm rikedom i guld. Rikedom i form av konst och kultur. Visserligen blev det som på alla museer, lite för mycket till slut. Men helhetsintrycket var fantastiskt.

I morgon blir det kyrkor av salt. Jag hoppas att hinna med en kort rapport från morgondagen, men sedan är det slut! Tråkigt. Jag/vi är nog mätta som resenärer, och har inget emot att komma hem. Samtidigt finns det ju så mycket mer att se! Men det får bli nästa gång. Och, jag måste erkänna att det har varit roligt att få berätta denna resa på detta sätt.

Några har undrat när vi landar i Sverige, och det är enligt tidtabell på lördag 24/1 kl 18.20