150116
Vart tar tiden vägen? Nu är det bara en vecka kvar. Det är väl som pensionärslivet, tiden går utan att man märker det.

Nu har vi bytt hotell. Ett nytt lägenhetshotell. Det vi hade de första fem dagarna var inte så där jättebra. På ytan såg det ut som ett semesterparadis, vit vacker arkitektur, pool, men om man tog på sig glasögonen och tog ett steg fram, så var paradiset en ganska bedagad skönhet. Sedan lyckades adminstrationen reta upp oss en del genom att inte hålla vad de lovade. Dessutom kostade det betydligt mer än vad Espe hade blivit lovad i Sverige. Och Colombianska damer retar man inte upp ostraffat.

Nu bor vi i en ny lägenhet fem trappor upp över gatan, och nu behöver man starkare glasögon för att hitta skavankerna. En sak som jag lärde mig under de sista arbetsårens flackande över Sverige, är att vi har en väldigt hög standard på hotellen. Sedan är priset kanske inte det samma som man betalar här, men kvalitetsmedvetandet är högt hemma. Kanske någon är intresserad av vad det kostar? Just nu betalar vi 150.000 pesos per natt! Låter kanske inte spontant som att det skulle vara billigare, snarare som att man var på väg att köpa hela hotellet. Men i kronor räknat blir det ungefär 450:-. För en ganska rejäl lägenhet med kök.

Kostnaderna generellt? Betydligt billigare. En grillad fisk med tillbehör på en bättre restaurang här där turisterna finns? Ca 100:- med dryck. Juice, vatten o öl kostar ungefär det samma. Taxi. Jag har aldrig sett så många taxi i hela mitt liv. Små och gula surrar de omkring som svärmande rapsbaggar. Är den ledig, så får man ett kort tutande när den passerar. Ledigskylten har ersatts med ljud. Praktiskt för hörselskadade, mindre bra för tinnitus. Som exempel så åkte vi in från Rodadero till Santa Martas centrum, ca 6 km, och det kostade mindre än framkörningsavgiften hemma.

(det är nåt knas med funktionen att lägga in bilder. Stående bilder blir liggande. Så ni får lägga er ner och skåda hur valet av fisk går till)

Tayrona.

Tayrona är en nationalpark alldeles norr om Santa Marta, och det var dit vi åkte i förrgår för att bada. Vad som är speciellt med parken är faunan. Närmast kusten, som var det enda vi såg på nära håll, är det en torr fauna, täta buskar och kaktusar. Högre upp övergår det i regnskog. Den ligger i kanten av Sierra Nevada, och är mycket kuperat. Sierran lyfter sig mer än 5000 meter över havet inåt land, och är bara på någon mils avstånd. Det är här man kan stå vid havet och se snöklädda toppar i fonden. Åtmistone har jag sett bilder av det. Nu är topparna höljda i moln. Resan upp gjordes tillsammans med tre ungdomar, söner till en väninna till Espe. En ny Toyota landcruiser, såg till att vi kom fram på ett komfortabelt och ståndsmässigt sätt. En kort båttur tog oss sedan till Playa Cristales, ett ställe som betydligt mer påminde om paradiset än hotellet vi just har lämnat. Smaragdgrönt vatten, varm vit sand, palmer, ja ni vet? Med tanke på att jag under eftermiddagen sett väderprognosen i Västsverige, vågar jag inte utveckla beskrivningen ytterligare. Mitt i detta fanns några restauranger, enkla skjul utan el, men med några kvinnor som verkligen kunde konsten att laga till en grillad hel fisk. Fisken valde man själv, inte ur ett akvarium, men väl på ett fat. Sedan betalde man efter vikt. Verkligen utsökt tillagat. Första gången jag åt dessa hela fiskar var när vi bjöd hela vår “extrafamilj” för ett par veckor sedan, då var jag lite skeptisk. Helstekt flundra hemma är ju fantastiskt gott, men inte helt tlätt att få i sig. Allt för ofta så slutar det med en stor osorterad hög med ben, där man mer och mer frustrerad försöker peta ut det alltmer kallnande köttet. Till slut brukar jag ge upp, och försöker lägga allt så det inte syns att åter misslyckats. Här är tekniken en annan. Här kör man med en mer sofistikierad teknik: Man använder fingrarna! Lika praktiskt som genialt. Vi borde utöka sortimentet med mat som är korrekt att äta med fingrarna hemma i Sverige. Speciellt nu när kycklingben försvunnit från menyerna, och ersatts med vattenskadade fileér. Då borde rimligen finnas en lucka att fylla i vad som är tillåtet. Det är dessutom inte bara lättare att äta, man får i sig 25% mer mat.

Just nu sitter jag och skriver detta med en TV i bakgrunden. Damerna kikar på en landskamp i fotboll mellan Colombia och Uruguay, U21 turnering om jag fattat det hela rätt. Fotboll är verkligen stort här. Framgångarna i VM har inte gett dem hybris, däremot självförtroende. Grabbarna som körde oss upp till Tayrona var inte bara fotbollsintresserade, de hade full pejl Europafotbollen. De kunde Malmö FF:s resa i Champions leauge i år, de kände till inte bara Zlatan (det verkar ALLA göra), utan Ljungberg, Henke Larsson med flera radades upp för en Sehlin som allmer såg ut som en fågelholk. Och som grädde på moset! Världens bästa Svensson var inte helt obekant, vilket gladde ett gulsvart hjärta. Om jag åtminstone hade kunde namnet på nån annan än Valderama. (Det hade jag nog inte ens gjort om inte han numer syns på en massa reklampelare, förespråkande nån obskyr mjölkprodukt. Sannolikt söt som attan, som så mycket annat)

I dag blir det åter bad och sol, nu i en fiskeby norr om Santa Marta.