Jag fick i går telefonsamtal från kusin Christina. Rosa var död!

Hon var 92, och hade somnat in stilla under natten. Ett sådant besked är aldrig roligt, Christina var nog ganska stressad även om det inte märktes tydligt. Vem går obemärkt förbi sin sista förälders bortgång utan starka känslor?
Jag kan ändå avundas Rosa. Vem vill inte leva dryga 90 år? Utan att lida speciellt på upploppet? Jag vill ha det så i alla fall.

Men Christina, Börje och barnbarnen har en sorgeresa at göra.

Vi tänker på er!